Min berättelse

För flera år sedan satt jag med min ständiga följeslagare hunden Amanda på fjället i Jämtland. Elden värmde gott och kaffet smakade ljuvligt ur träkåsan. Jag lade mig vant tillrätta på den varma mossan, tätt ihop med Amanda. Min blick svepte över fjällvärlden för att så småningom fastna vid Lunndörrspasset, den mäktiga porten in mot Härjedalsfjällen.
Mina tankar for tillbaka till den tid då jag bodde där uppe i den vackra fjällbyn och till minnen med alla dessa fjällturer jag hade gjort till häst.

Där och då började min dröm sakta ta form. Att hoppa av ekorrhjulet, alla krav och måsten, till att följa min stora längtan – att rida hemifrån mitt torp i Dalarna norrut igenom Lunndörspasset till mina gamla hemtrakter i Årefjällen.

Något år senare var det då äntligen dags. Med min sambo Anders, fem hästar, hunden Amanda förstås, tält, karta och kompass, gav vi oss iväg från torpet sent en försommarkväll.
Det blev en ritt på nästan 50 mil. Några tuffa men helt underbara veckor i total ensamhet, bara vi två, våra djur och naturen. Denna härliga resa gav många och långa samtal om vad som egentligen är viktigt här i livet, vilka val vi väljer att göra och vad konsekvenserna blir. Den blev också enormt lärorik på många plan, både en yttre resa som en inre med många nya insikter. I insikter som resulterade i att jag idag vill hjälpa andra, som jag en dag hjälpte mig själv. I att kartlägga nuläget, medvetandegöra måendet, behoven och hitta de redskap som kan vara till hjälp såväl i vardagen som i arbetslivet.

Det har nu gått några år sedan den här resan, men den är lika aktuell för mig än idag. Speciellt då jag nu förstått att jag är högkänslig. ”I stället för att anpassa mig till livet, så får livet anpassa sig efter mig”.
För mig har den insikten varit helt avgörande och att det faktiskt är fullt möjligt att hjälpa sig själv till ett bättre mående.
 
    För mig handlar livet om att hitta en balans mellan att vara och att göra